Är den tillbaka Nu?
Igår kväll när jag gick och la mig, när Freya hade somnat, kramade jag kudden. Som så många gånger förr.
Jag kände hur spänningarna i kroppen samlades och utökades. Hur andningen blev än mer tung. Hur tankarna åter kom... Hur rädslan bokstavligt talat ville knocka mig igen.
Jag har lärt mig känna igen tecknen på när en panikångestattack är på g.
Och jag vet att jag borde söka professionell hjälp för detta. Men att ta steget och faktiskt erkänna för en utomstående att jag låter rädslan styrs mig. Det är jobbigt. Det är som att faktiskt erkänna för sig själv... (jag vet ju om att jag är rädd. att jag låter den i mång och mycket styra mig. opch när allt är som vanligt så tror jag ju att rädslan har försvunnit. att panikångestattackerna är borta för gott. Men sen så kommer de åter och jag ligger där lamslagen och är rädd för att andas.)
När jag sedan lyckades somna sov jag "drömlöst" tills jag vaknade.
Men utvilad? Nä! Inte mycket..
Kanske skulle ta steget och ringa till en terapeut nu då detta begränsar mig i mitt liv. ....
Kommentarer
Trackback
